Mitt mission på gymnasiet var att hitta mig själv.

Visste inte mycket om världen och visste inget om mig själv. Var liksom inte särskilt speciell. Ganska vanlig om jag själv fick säga det. Men gymnasiet skulle bli min grej (känner ni Glee/High School Musical-vibbarna haha?).

 

Gick ett halvår och började känna in mig lite. Växlade fritt mellan olika sällskap, men visste inte riktigt var jag hörde hemma. Och som så många andra tjejer hade jag världens chrush på de äldre killarna, för de var ju så coola och häftiga och snygga och massa andra adjektiv, som inte får plats här. Otroligt nog la de faktiskt märke till mig och jag blev bokstavligen någon för första gången. Det var kanske inte den personen jag ville vara, men det var åtminstone bättre än ingenting, för tillfället.

 

Spenderade ett till halvår med att pendla mellan hopplös förälskelse och ilska, vilket senare skulle visa sig vara helt bortkastad tid. Och vem var jag utanför den drömmen?

 

Men så blev jag kär. Sådär vansinnigt kär. Kär i mitt livs kärlek.

Slängde bort allt det gamla och tog mig in i hans liv. Hans vänner blev mina vänner. Vi blev vänner. Nära vänner. Fast för nära för att kunna ta det nästa steget och för långt ifrån för att ens våga ta steget. Så nära men så långt bort. 

 

Osäkerheter inom oss och ödets omständigheter gjorde att vi gled isär och jag valde någon annan. Men ödet ändrade sig igen och vi fann varandra till slut.

 

Jag tänkte att jag då stod på höjden av lycka, att det här var jag. Fast jag hade så inihelvetes fel. Jag hade lagt mig själv åt sidan för andras påverkan. Så jag gjorde det jag ansåg bäst och bröt upp. Blev osams med allt och alla. Men tillsammans skapade vi våra egna värderingar och byggde något nytt, jag och mitt livs kärlek. Och där, där var jag på riktigt.

 

Saken är nu bara den att jag återigen står som en idiot och inte vet vem jag är. Nu på universitetet där vi spelar efter nya regler. Dags att börja om och leta efter mig själv? Mitt nästa projekt för fem år.